Förlorarna, del 3

Newcastle

Som jag nämnde i första delen av Kläder och Miljö har kläder aldrig varit så billiga som nu. Förr var kläder dyra investeringar och under medeltiden var det vanligt att testamentera kläder och tyg (man anar en viss kvalitetsskillnad). Med billigare kläder har också våra förväntningar och föreställningar om vad ett plagg bör kosta förändrats. Vi antar att om H&M kan sälja en t-shirt för 98 spänn så måste det absolut vara något fuffens med en t-shirt som kostar det dubbla.

Men en liten producent vars hela kollektion består av färre antal plagg än ett enda exemplar av en enda modell hos H&M kan omöjligt hålla samma låga priser. Som jag skrev om i första inlägget, enorma volymer är en av faktorerna som håller priserna låga. De fabriker som producerar 200 000 exemplar av samma tröja tar inte emot beställningar på få plagg. De är nischade på att prånga ut så många plagg av samma modell som möjligt på kortast möjliga tid och med minsta möjliga kostnad. Det blir naturligtvis väldigt orättvist att jämföra priset på en t-shirt från ett mindre företag som dessutom kanske värnar om sjyst produktion från början till slut med massproducerad fast fashion.

I sökandet efter information till min lilla miniserie om kläder och miljö hittade jag ett litet Öländskt företag (Ullcentrum) som stickar tröjor av svensk ull. Jag (jordens jobbigaste konsument) skrev och frågade tusen frågor om var och hur tröjorna produceras. De stickas på handdrivna stickmaskiner i Sverige och Litauen av kvinnor som får sjyst betalt. Det tar en hel arbetsdag att färdigställa en tröja och deras priser kommer naturligtvis aldrig kunna konkurrera med de stora fastfashionproducenterna, vars stickade tröjor består till hälften av polyester och stickas i industriella stickmaskiner som spottar ut 1.2 meter stickat per sekund. (Jag googlade på industriella stickmaskiner och valde slumpmässigt en).

Men varför ska vi betala mer om det nu blir billigare med polyester och elektriska maskiner i Kina?

Ja, okej, om vi bortser från att billiga plagg ofta produceras i undermåliga fabriker av människor som knappt får betalt.

Och att de produceras utan betänkligheter med tanke på miljön. Att gifterna förorenar vatten omkring fabrikerna och att vi får kläder så fulla av gifter att vi bör tvätta dem innan vi använder dem (och därmed låter gifterna passera genom reningsverket och ut i vårt vatten).

Om vi bortser från de detaljerna?

Våga dig utanför ramen som andra sätter upp för dig

Våga dig utanför ramen som andra sätter upp

Är man det minsta intresserad av mode och att klä sig för att uttrycka sig och sin personliget så är det väl egentligen inte särskilt kul med fast fashion. Fast fashion bygger på att kopiera det mest gångbara modet från catwalken och producera det i tiotusentals exemplar så vi alla kan se ut som ”models off duty”. Eller som en skock får. Polyesterfår.

Men det är inte bara vår egen originalitet som hämmas av fast fashion. När vi enbart väljer kläder efter pris och går för kopieringsmaskinernas (som H&M, Zara och amerikanska Forever 21) kommersiella agenda sätter vi också ribban lågt för kreativitet och innovation. När vi inte betalar för originell design styr vi också utbudet mot mindre variation. Till och med det stora modehuset Balenciaga har fått utstå kritik för att ha valt en mer kommersiellt gångbar modechef i Alexander Wang istället för en klassisk kreatör. Precis som med snabbmatskedjorna som likriktat varenda stad i hela världen har fast fashionkedjorna konkurrerat ut de små oberoende och mer varierade klädbutikerna.

Feral Child vs. Forever 21

Feral Childe vs. Forever 21

I Stil i P1 berättar miljömedvetna designern Camilla Norrback om varför hennes företag gick i konkurs, bara månader efter att hon fått Finska Elle’s Style Award (vi är inte beredda att betala för miljö och kvalitet). Samtidigt planerar H&M att öppna 350 nya butiker under 2013. I och med att våra förväntningar på vad ett plagg borde kosta har förändrats har de mindre företagen det tufft att gå med vinst. Ulltröjsföretaget jag nämnde ovan skrev till mig att deras tröjor säljs för mer eller mindre självkostnadspris medan företag som Forever 21 (och de flesta fast-fashion och stora globala modeföretag) kan ha uppemot 50% påslag på sina kläder! (Elizabeth L. Cline, Overdressed).

Men det är inte bara den ekonomiska biten som gör livet hårt för småproducenterna. Feral Childe är ett litet företag med miljötänk som fick ett mönster kopierat av fast fashionjätten Forever 21. Det är vardagsmat för Forever 21 men kan bli dödsstöten för ett litet företag. Vill vi verkligen ha det så? Vi konsumenter är förlorarna. Vi förlorar mångfald, möjlighet att påverka lokala företag, kreativitet och inte minst kvalitet (som jag kommer ta upp i nästa del).

Hur många kopior hänger i din garderob? Och hur många plagg har du från små/lokala designermärken?

8 tankar om “Förlorarna, del 3

  1. jensih skriver:

    Så bra skrivet, jag har bara kopior i min garderob. Skulle nog vilja ändra det för att få mer kontroll över min påverkan när jag handlar nu när jag läst ditt inlägg.

    • Ylvan skriver:

      Tack! Jag tror vi alla har kopior i garderoben. Jag ser ofta människor i regelrätta kopior av plagg från stora modehus, och de har förmodligen inte har en aning om det (människorna i kopior alltså).

  2. Matilda skriver:

    VI talade så sent som härom dagen på jobb just om hur det i vår stad är så likriktat. Det är nästan bara de traditionella kedjorna, vilket känns så trist och inte alls motiverande att handla. Även om jag har många plagg från de vanliga kedjorna så letar jag udda guldkorn eftersom jag inte är intresserad av catwalk mode. Intressant vinkling det här, jag har nog inte tänkt på hur svårt det är för de små designföretagen.
    Jag har åtminstone en del plagg från lokala designers, exempelvis Lollopard som kör ekologiskt material. Köpte en urtjusig unik klänning på en marknad I London av en kvinna som både designat och sytt den. Hon hävdade att tyget var ekologiskt. Även om det inte är ett vardagsplagg så var det en väldigt bra investering då den är tidlös (och som bonus får jag alltid komplimanger när jag bär den).

    • Ylvan skriver:

      Visst är det mycket roligare med unika plagg, som dessutom får en historia och minnen invävda i tyget! Likriktningen är hemsk! Jag saknar alla fina små caféer i Uppsala som inte serverade kaffe i Logotypade pappersmuggar.

  3. vixen skriver:

    du skriver så himla bra!

  4. Ylvan skriver:

    Tack så hemskt mycket! Jag såg att jag skrivit lite konstigt här och var, men det blir så när man tänker fortare än man skriver antar jag.

  5. Lindslay skriver:

    Det är ju det som är så roligt, att ha ett plagg som man vet att ingen annan har eller som är gjort med kärlek. Men det räknas inte i dagens samhälle känns det som. Jag tycker att det är så mycket roligare att ha klädesplagg som jag hittat på second hand för vanligtvis finns det inte många likadana plagg i rörelse och jag kommer inte att stöta på 18 tjejer med exakt samma klänning som jag på gatan.

    Jag handlar inte så mycket över huvudtaget och gör jag det så blir det oftast second hand. Men jag skulle gärna hitta en lokal affär som säljer ekologiska kläder. Men jag är inte så intresserad av nya kläder så det känns som så långt bort.

    Så tråkigt att mindre företag ska gå i konkurs för att vi väljer H&M framför kvalitet och unika kläder.

    • Ylvan skriver:

      Visst är det roligare med unika plagg! Jag önskar jag kunde shoppa second hand (jag tror det krävs en speciell gen för det, ungefär som med matlagning) men jag försöker! När jag kommer hem till min symaskin (som jag förövrigt inte heller behärskar) ska jag börja öva på alternering… 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: